Okej jag är helt allvarlig och jag ska berätta varför:

Kelson frågar vid ca sju-tiden om jag ville följa me dut och springa och eftersom jag känner mig så dålig om jag tackar nej så säger jag självklart ja. Vi slog dessutom vad om vem som hade bäst kondition, jag kan säga att jag vann vadet med gissningen på honom.

Well well en liten springtur kunde väl inte döda nån med en aning ont i halsen tänkte jag. Ja en viss felbedömmning, jag sprang i hela 50 min utan stopp så pappa släng dig i väggen jag är från och med idag marathonlöpare.

Hon sprang väl jävligt sakta tänker nog vissa av er och ja en aning kanske men inte som agda, 97 iaf. Efter inte ens halva vägen bad jag till både kelson och gud (trots att jag ite ens tror på gubben) att dom skulle döda mig men nej ingen respons..

Så ja nu sitter jag i soffan näst intill död men ändå så levande som man kan bli anar att morogndagen kommer bli en tuff dag att komma ur sängen och då menar jag verkligen att komma ur sängen får nog ringa hemhjälpen...

Slutbabblat på denna tråkiga men ack så jobbiga historia, jag är stolt och om inte ni alla andra är det då jävlar blir det andra bananer.